Tankar kring digitaliseringen av kultur

Bild till gårdagens artikel i DN av Kristina Lindquist. Sven Ahlström i Kulturhuset Stadsteaterns ”Serotonin” som har digital premiär den 12 april 2020

I gårdagens Dagens Nyheter så skriver Kristina Lindquist om digitaliseringen av scenkonst och att det kanske inte bara har positiva konsekvenser och jag håller med. 

Jag tycker att det både är intressant och väldigt roligt att följa den digitala utvecklingen som sker just nu inom alla områden. Men självklart är det så att uppleva en konsert, föreställning eller utställning i rummet, på riktigt, kroppsligt, är en helt annan och mycket starkare upplevelse. Gemenskapen som sker både intellektuellt och fysiskt genom att närvarar tillsammans,  det går inte att få till i soffan, ensam, hur många chattar som än pågår. Samtalen som sker runtomkring, eller ljudet som känns i kroppen. Lukterna eller känslan av att stå nära. Jag läste nyligen att studier visar att publikens hjärtan klappar i takt när de tittar på en förställning tillsammans, om det är sant vet jag inte, men om det är det så går det ju inte att tävla med. Det är ju helt enormt.

Och det ska vi så klart värna om, det får aldrig bli så att den digitala formen blir det enda sättet att se och uppleva konst och kultur på. Då har vi verkligen förlorat. Och det måste väl alla kulturutövare skriva under på, att uppträda utan publik och åskådare inte känns speciellt kul, intressant eller spännande i längden.
Men det är ändå bra att vi just nu, ges möjligheten att få inspiration och uppleva. Och att vi som konstnärer, musiker, skådespelare, och även konsthallar, teatrar och konsertplatser får en chans att synas och verka. Vi får vara medvetna och försiktiga, och sen när covid-19 äntligen är över se till att vi möts på riktigt igen. Jag har dock en känsla av att vi kommer att längta väldigt mycket efter att få just uppleva och mötas och närvara tillsammans då. Jag längtar i alla fall efter det otroligt mycket redan nu.

Ur Kristina Lindquist text:

Men ni får förlåta en ledsen kritiker. För det där vi ser på skärmen är faktiskt inte scenkonst, inte på något sätt. Inget virus kan upphäva teaterns grundlagar om tidens gång, kroppars närvaro och kanske viktigast av allt: känslan av att som publik sätta sig själv på spel. Utan otrygghetens överenskommelse i rummet finns ingen teater.

Vi tar också en politisk risk när vi talar om dessa digitala representationer som något annat än ett eko och ett skuggspel i grottan. För snart kommer någon att upptäcka att den där streamade ”scenkonsten” verkar kolossalt billig. Vad ska vi med lokala scener till om alla kan gå på Dramaten framför sina skärmar? Konspiratoriskt kanske, men den politiska viljan till ett dynamiskt teaterliv ska knappast tas för given.

Läs hela på
https://www.dn.se/kultur-noje/kristina-lindquist-nej-digital-teater-ar-faktiskt-inte-scenkonst-pa-nagot-enda-satt/