Fascinationen för Twin Peaks och kärleken till Lynch

När jag var lite så fick jag inte titta på Twin Peaks för min mamma, hon tyckte den var för hemsk. Jag ville väldigt gärna se den där serien och när hon förbjöd mig så blev det såklart ännu mer intressant. På somrarna brukade vi vid den här tidpunkten hyra ett hus i  skärgården. Jag och mamma bodde i källaren och på vinden av huset, de som vi hyrde huset av bodde på planet där i mellan. Detta resulterade i att jag kunde titta på tv ostört uppe på vinden när mamma var nere på källarplanet. Naturligtvis brukade jag då titta på Twin Peaks utan hennes vetskap.

Såklart hade min mamma rätt om att serien var för hemsk, och jag drömde mardrömmar om Bob i flera år efteråt.
Det finns en scen som nästan alla tycker är otroligt obehaglig, när man nämner den så brukar folk skruva på sig och rysa till, det är den när Bob kommer krypandes bakom soffan. Den var så otroligt effektfull och hemsk, jag kunde liksom inte få bort Bobs äckliga grin från min näthinna.

Samtidigt som serien gick och även sen när bokformen av Laura Palmers dagbok publicerats, så gick det också en skröna om att allting var sant. Det vilade en förbannelse över alla som läste boken eller hade sett serien. Vetskapen om det gjorde allting inte mindre spännande och ännu mera skrämmande.

Det tog flera år innan jag vågade titta på serien igen, inte på grund av skrönan, men för att den verkligen hade satt spår i mig.
Men för typ sex år sen så hade jag och min dåvarande sambo ett Twin Peaks maraton. Det är ju faktiskt väldigt många avsnitt, trettio stycken för att vara exakt, varje avsnitt är på en timma, och det går inte att sluta när man väl har börjat.

Jag tänkte när vi satt där, att det här var väl inte så farligt. Tyckte fortfarande att den var bra, men så där läskig som jag minns den var de ju inte.  Så hörde vi ett ljud helt plötsligt mitt i natten som lät som en knackning och som inte kom från tvn. Jag blev alldeles stel och tittade på min kille. Han hade också hört det, men vi kunde inte komma fram till vart det kom ifrån. Jag blev på helspänn, men bestämde mig för att ignorera det. Vi fortsatte titta på Twin Peaks, men så hördes det igen. Knackknackknack..

Nu hade vi båda hört det med bestämdhet. Jag gick ut i hallen och kollade försiktigt i titthålet på ytterdörren, det var ingen där. Så fick jag syn på min mobil som låg på golvet i hallen och såg att displayen lös. Tidigare under dagen hade jag införskaffat en ny mobil och den nya signalen lät som knackningar….

Löjligt, jag håller med.. Men det är så det är för mig med Twin Peaks, hur mycket jag än ser igenom alla specialeffekter som kan tyckas vara så otroligt dåliga så här 20år senare, och hur mycket jag än vet att allt bara är på låtsas, nuförtiden vet jag till och med ibland vad som kommer att hända i nästa scen, så har David Lynch ändå lyckats med att håret fortfarande reser sig på mig i nacken och att jag  får en krypande känsla av oro inom mig.

Men det finns ju en skräckblandad förtjusning i allt det där, och jag älskar hans twistade sätt att få den obehaglighetskänslan att komma över mig. 

 Nu har jag kollat på serien ett antal gången till genom åren och min absoluta favorit scen är ”Coopers Dream”, när han är i det röda rummet tillsammans med Laura Palmer och den lilla röda mannen. Det är genialiskt drag att hela scenen spelas upp baklänges, effekten av den släpiga konversationen som utspelas, tillsammans med de ryckiga rörelserna, blir direkt helt overkligt och fel. Jag tycker också om skuggan som sveper förbi på väggen, som kommer i från ingenstans , jag förstår inte ens vad det är för någonting, en fågel, ett papper, en symbol för Bob?

Ännu mera surrealistiskt blir det, efter det att Bob har blixtrat förbi, skuggan har svept förbi, Cooper är gammal och Laura har försökt att berätta den största hemligheten hon har för Coooper, nämligen vem som är hennes mördare,  när den lilla röda mannen börjar att dansa. Otroligt surrealistisk och jag kan bara inte motstå det. 

Länk till "Coopers Dream"

http://www.youtube.com/watch?v=B0CGzPaJUOE

Miljön i Twin Peaks är för mig väldigt obestämt, jag har ofta funderat på vilken tid han vill att det ska vara,  det är som en blandning mellan 50tal och 80tal samtidigt, kläderna och frisyrerna är 50 eller 60tal till viss del, men ändå får jag känslan av att det är dåtidens nutid, alltså typ 80tal.

Musiken har han arbetat med väldigt mycket i serien och även den ger en känsla av osäkerhet. Jazziga toner som ofta övergår till en känsla av obehag, med hjälp av nutida/dåtida elektroniska inslag som synth.

Det som jag förstår nu, som jag absolut inte förstod när jag var liten är humorn i serien. Den är ju sjukt rolig på ett ganska sublimt sätt.
Alla karaktärerna är väldigt speciella och roliga var och en på sitt sätt. Det finns ingen som skulle klassas som ”normal” tror jag, alla är lite som seriefigurer, med olika egenheter.
Men sen finns det också små saker som händer i kulisserna nästan, men som man ser efter ett tag. Till exempel när de ska ha möte på polisstationen och det ligger typ 50 donats över hela bordet. Det är ingenting någon kommenterar eller ens reagerar på, men som åskådare är det otroligt roligt när man kommer på de där småsakerna som är så överdrivna att det blir galet.

När jag blev äldre så fortstod jag mer vem David Lynch var, och plöjde igenom allt han hade gjort. Jag tycker väldigt mycket om alla hans verk, men Twin Peaks är hittills min favorit, kanske för att jag också har sett den flest gånger.

Han har ett väldigt speciellt sätt att berätta historier på, och ibland kanske man inte riktigt hänger med i hans tankegång. Men måste man alltid det undrar jag då, kan inte saker få vara så oförklarliga och surrealistiska att vi inte riktigt vet vad som menas?

Jag kan ibland önska att jag hade förmågan att gå över lika många gränser som han gör, tills allt blir svävande i luften.

Idag läste jag om Lynch i Dagens Nyheter. Han har en utställning i Köpenhamn nu.

”The air is on fire”

GI strand

Utställningen pågår till den 16 januari 2011.

Det är målningar och skulpturer som han har gjort från 60talet och framåt.

Den hade jag gärna sett, får se om jag kommer iväg till Köpenhamn.