Sophie Calle!!!

Idag ska jag på artist talk med Sophie Calle. Jag har sett fram i mot den här dagen sen jag fick reda på att hon fick Hasselbladspriset. Det var ett halleluja moment och nu har alltså dagen kommit.

Jag försöker komma på när jag först upptäckte Sophie Calle. Hon har varit med så länge i mitt medvetande att jag inte kommer ihåg när hon första gången steg in i mitt liv. Jag minns att hon tog mig med storm i alla fall. Hennes fantasifulla sätt att hantera omvärlden och vardagen inspirerade och vände ut och in på begreppet vad konst egentligen kunde vara för mig.

Jag tror att mitt första möte med henne måste ha varit ungefär 2001 och det var med verket The Chromatic Diet. Det var en del av ett större arbete som heter Double Game(1998) där hon använde sig av Paul Austers novell Leviathan.

Om jag minns det rätt så gick jag på Fotoskolan här i Göteborg, och hade jag en skoluppgift som hette ”Du är vad du äter”. Vi skulle ta porträtt av en maträtt i mänsklig form. Det var en fantasifull uppgift, man kunde tolka den lite som man ville. Jag gjorde drinkar till slut, mangodrink, vampyrdrink, frozen magarita och tequila sunrise . Jag valde fyra personer som jag sminkade och klädde ut till dessa drinkarna. Det var en rolig uppgift och jag blev nöjd med resultatet minns jag, tyvärr har jag inte de bilderna här digitalt (man jobbade helt analogt på den tiden).

I samband med det var det någon som visade The Chromatic Diet, som är ett arbete med en meny för varje veckodag som är i en färg. Alltså till exempel:

Måndag, orange:

Puré av morötter

Kokade räkor

Honungsmelon

Apelsin juice att dricka till

Sophie Calle har verkligen gjort mängder av verk som är otroligt spännande att ta del av. Hon är påhittig och fantasifull, hon gör vardagen till en lek på ett sätt som andra bara skulle skoja om att göra.

För att nämna några verk:

Adressboken. Hon hittar en adressbok av en händelse. Samtidigt som hon hittar den så har tidningen Libération bett henne att göra ett verk för tidningen, så hon bestämmer sig för att använda sig av adressboken och kontaktar därefter personerna i boken för att de ska berätta för henne om ägaren av boken. Efter deras berättelser så försöker hon skapa ett porträtt av mannen som äger boken utan att hon träffar honom.

Vad jag har hört så var de personerna som hon träffade väldigt trevliga och hon började att tycka väldigt mycket om mannen utan att hon hade träffat honom.

Men sen när hon tillslut tog kontakt med mannen själv, så visade det sig att han var väldigt arg och inte alls till mötes gående . Han ville absolut inte träffa henne och vad hon säger själv så har hon fortfarande inte gjort det.

Hon har även följt efter människor på gatan, fotograferat dem och även skrivit notiser vad de gör och vart de går. Vid ett tillfälle så följe hon efter en man och tappade bort honom i en folkmassa, för att senare på kvällen bli presenterad för honom på en vernissage av en händelse. Han nämnde då att han skulle åka till Venedig, och hon bestämde sig då för att följa efter honom dit, vilket resulterade i verket Suite Vénitienne (1980-96).

Hon har även jobbat tillfällig städerska på ett hotell och fotograferat och fört dagbok över vad gästerna hade för saker och hur rummet förändras under den tiden hon jobbar där. The Hotel (1981).

Vi ett tillfälle bad hon Damien Hurst att skriva ett fiktivt kärleksbrev till henne, vilket han gjorde. När hon fick det så trodde hon på varje ord han hade skrivit även om allt var påhittat. Några år senare så bad han henne intervjua honom in för en utställning som han hade på ICA. Hon kunde inte ställa upp vid den tidpunkten men refererade till kärleksbrevet. Eftersom det brevet blev så personligt och gick rakt in i hennes hjärta, så trodde hon att han säkert kunde hitta på frågor som han trodde att hon skulle kunna ha ställt till honom i en intervju. Resultatet blev en fiktiv intervju i hans katalog.

När hon sen tolv år senare ber honom intervjua henne för sin katalog när hon ska ha en utställning på Pompidou center så skickar han henne tre formulär. T4-02, 02-4T och U4-M-E, som skulle bli ifyllda av henne själv, en vän och en familjemedlem. Sen skulle han ge dem till en psykolog som skulle analysera dem och hon skulle få en psykologisk profil.

Verket heter Psychological assessment ( psykologisk bedömning).

När jag var i NYC för snart två år sen så såg jag utställningen och verket Take care of yourself på PAULA COOPER GALLERY. Det var en utav de bästa utställningarna jag sett någonsin. Verket utgår från ett brev som hon fick av sin dåvarande pojkvän där han gör slut med henne och i slutet av brevet så skriver han just Take care of yourself.

Sophie Calle låter 107 kvinnor tolka och förstå brevet för henne. Det är en dansare, en psykiatriker, en skolflicka, en grafisk designer, en polis, en advokat, en diplomat, en schack spelare, en gevärskytt, en clown och en barnboksförfattare, för att nämna några av de som är med.

Min favorit är papegojan biter sönder brevet.

Nu har Sophie Calle alltså fått Hasselbladspriset och det ska bli oerhört intressant att få höra henne prata idag.

Utställning på Hasselblad Center kommer att vara 30 oktober–13 februari.

”På Hasselblad Center visar konstnärens pågående serie "True Stories", en svit hon påbörjade redan 1988. Den består av ett trettiotal stora och ofta svartvita fotografier med tillhörande inramade texter. Verken gestaltar konstnärens fantasier och privata minnen från uppväxten och kärleksrelationer som spirat och brustit. Sophie Calles arbeten bär ofta karaktären av personliga dagböcker och berättar om mänsklig sårbarhet och intimitet. Med "True Stories" gestaltas det djupt privata. Dessa självbiografiska verk tar fasta på fotografins grundläggande förmåga att fånga tiden som passerat och föreviga minnen. I samband med utställningen publicerar Hasselbladstiftelsen och bokförlaget Steidl en ny katalog, Sophie Calle - True Stories, Hasselblad Award 2010, med förord av curator Gunilla Knape och ny text av Sophie Calle.”

Hasselblad Center

Götaplatsen

Göteborgs Konstmuseum