 |
| Bilden är tagen ur sitt sammanhang, vet inte vem som har tagit den tyvärr. |
Var och tittade på Johanna Willenfelts utställning igår, den har sin utgångspunkt i smärta. Bland annat så var det fyra stycken högtalare, där man kan höra fyra olika personer berätta om sin smärthistoria.
När jag stod där och lyssnade på deras berättelser började jag fundera på smärta. Man glömmer av vad det är att ha ont när man inte har det. Det är som om att den aldrig har funnits när den väl försvinner. Men tanken på att den aldrig kommer att försvinna måste ju vara olidlig, om man skulle få en diagnos med den slutsatsen.
Ibland när jag har ont någonstans så kan jag tänka, kom nu ihåg det här nu Anna, var glad över att du inte har ont, när du inte har det. Men när väl smärtan ger med sig så kommer jag aldrig ihåg att tänka de tankarna, för då är allt som bortblåst.
Jag har inte lidit av smärta så mycket i mitt liv, jag är lyckligt lottad. När jag var liten så opererade jag hjärtat, jag föddes med ett hål i hjärtat och de åtgärdade det när jag var fem år gammal. Det gjorde ont, vill jag minnas, men jag var ju så liten då, så minnena är mer som fragment av någonting som är som i en annan tid.
Däremot så kommer min kropp ihåg smärtan. Jag opererades i början/mitten av 80 talet och på den tiden så var en hjärtoperation en stor operation. Nu för tiden så kör de in en liten slang och kan fixa ett hål i hjärtat ganska lätt, men på den tiden så var de tvungna att öppna upp hela bröstkorgen för att laga mitt hjärta. Därför har jag ett ärr över hela min bröstkorg. När jag blir riktigt stressad eller oroad så får jag ont i hjärtat, och det har jag fått förklarat för mig att det är min kropp som kommer ihåg den här operationen och projicerar min stress på det området igen, helt ofarligt, men så fungerar tydligen kroppen.
När jag har ont någonstans så blir jag ofta lite irriterad och frustrerad, särskilt om det är en smärta som håller i sig i flera dagar, som till exempel tandvärk, som jag har då och då.
Mina visdoms tänder krånglar och jag är för snål/har inte råd att gå till tandläkaren och dra ut skiten. Ibland kan jag glömma bort smärtan trots att jag tydligt känner den och fundera på varför jag är så irriterad, för att sen komma på att jag har ju ont och att det är därför jag är på så jäkla dåligt humör.
Då kan mina tankar gå till min mamma som har haft problem med sina knän, hon har haft ont i dem så länge jag kan minnas. Det är en förslitningsskada, som innebär att brosket i knäna är borta. Hon har opererats flera gånger, sista gången var bara nu för bara några veckor sen och jag hoppas så att hon ska sluta få ha så ont nu. Men jag kan tänka på hur stark hon är som klarar av att leva och vara så underbar som hon är, trots att hon har ont. Själv har jag en känsla av att jag skulle kunna förvandlas till ett åskmoln till slut om jag skulle vara tvungen att ha ont år ut och år in.
Mina tankar gick också till psykisk smärta. Att ha ångest, att vara deprimerad, att må dåligt. Det är också en smärta som man gärna vill förtränga, som man knappt kommer ihåg när man väl är ute ur mörkret.
Ångest som äter upp en inne från, den kan också övergå till att bli fysisk smärta, som till exempel om man får ångestattacker. När kroppen domnar bort, när man hyperventilerar, har dödsångest och liksom försvinner, då är den fysiska närvaron av ångesten total.
Ett brustet hjärta är också ett exempel på smärta som är psykisk men som känns i hela kroppen. Det är så enkelt att säga när man inte lider av det ”glöm det, det går över, ge det tid, du hittar en annan, osv”, men när man är mitt i det, när det gör så ont så man inte kan sova, äta eller leva, då är smärtan otroligt fysisk. Då är det bokstavligen ett brustet hjärta.
Tittade på Annas eviga på svt play för ett tag sen. ”Är jag sjuk eller är jag frisk?”. Det handlade om vart gränsen går för galenskap, och varför man inte pratar mer om att må dåligt psykiskt. Det blev ett ganska bra samtal om att leva med psykisk ohälsa, gästerna i studion var artisten Caroline af Ugglas, journalisten Arvid Lagercrantz och psykiatern Åsa Nilsonne.
Att leva med psykisk ohälsa är också en slags smärta som man får lära sig att leva med. Även om man inte har samma berättelser som finns på Johannas utställning så finns det berättelser där med om hur det kan vara och hur man klarar av livet med den smärtan.
Tvärt om vad programmet ville säga om att vi inte pratar om psykisk ohälsa idag så skulle jag vilja påstå att vi pratar mer om det idag än vad vi har gjort innan i alla fall. Jag tycker det är väldigt många som går hos psykiatriker, som lever med att ha panikångestattacker, och som äter antidepressiva medel och pratar om det ganska öppet.
För tio år sen fick jag mina första panikångestattacker och det gick så långt så att jag fick åka med ambulans in till sjukhuset. Det var det ingen som pratade om att det ens existerade på den tiden, läkaren sa att jag var frisk och jag fick gå hem. Jag förstod inte alls vad det var jag hade drabbats av och det gjorde mig ännu mer panikslagen. Sen läste jag i en tidning om panikångest och förstod att det var det som jag led av. Det var en stor lättnad att få svar på vad det var och också att det fanns fler än jag som hade upplevde detta. Sen lärde jag mig att handskas med det och har inte haft attacker på många år, även om jag fortfarande upplever att jag lever på gränsen, som jag brukar kalla det, jag får ta det försiktigt när jag har för mycket att tänka på eller är för stressad.
Smärta kan ta sitt uttryck på massa olika sätt och också orsakas av olika saker. K special visade dokumentären ”Musik som gör ont”, den visar bland annat hur man använder sig av musik som tortyrredskap. Musik kan driva en till mer eller mindre galenskap om man måste höra samma låt för många gånger på för hög nivå.
Tortyren kan se ut så ut så här, att fången tas bort från alla sociala kontakter, får inte äta och hindras från att sova. Den ska också tappa alla tidsperspektiv och är fast fängslad i en stående position eller sittandes, i en så kallad stressposition, där den tvingas lyssna på öronbedövande musik som spelas oavbrutet upp till 48 timmar, alternativt i slumpvisa cykler. Stroboskop används för att stressa fången ännu mer.
Hård musik och för fången motbjudande musik användas för att fången ska känna utsatthet och väcka förtvivlan, vacker musik används för att förnedra eller ge känslan av att fången har gett upp.
Otroligt obehagligt, man kan inte förstå hur frustrerande och smärtsamt detta måste vara. Det var en utav fångarna som hade sagt i en intervju att det här är inte psykisk tortyr, det är fysik, du kan inte förstå hur det känns, det är som en hammare som slår en.
Jag kan inte förstå eller föreställa mig hur det kan kännas, men musik har ju en sån otrolig påverkan på en. Jag kan bli förbannad om jag tvingas att höra på musik som jag absolut inte vill höra för länge och vid fel tillfälle, och då är jag ju absolut inte utsatt för hot, men musik eller ljud har en sån otroligt stor inverkan på mitt humör och känsloliv.
Tortyren blir också långvarig på ett annat sätt än vid slag och våld, varje gång du hör den här musiken igen, så kommer känslorna tillbaka, för hjärnan har ingen chans att bearbeta intrycken utan de stannar kvar i ditt minne. Vid andra minnen så sorterar hjärnan bort vissa saker, du glömmer, du bildar en berättelse kring minnet, men i det här fallet så hinner inte hjärnan sortera utan allt finns kvar, så när du hör musiken igen så slår du på en on knapp och smärtan återkommer.
Detta kan man ju känna igen på ett mycket lägra plan som till exempel när man lyssnat på en låt väldigt mycket när man har varit ledsen, så kan samma ledsna känsla infinna sig när du hör låten igen tio år senare, för att du minns känslan genom musiken. Skillnaden är väl att du kan bearbeta detta och kan successivt radera ut de känslorna om du fortsätter lyssna på låten i andra sammanhang, men när det kommer till tortyr tror jag att det är en omöjlighet.
De pratar också om hur musik påverkar soldaterna när de är i krig, de så kallade pepplåtarna, som ska trigga soldaterna, ge dem adrenalin, styrka och kraft att vilja döda och vilja kriga.
Jag satt och funderade på att det måste också vara som en verklighetsflykt för dem, att de blir mindre närvarande i nuet, som ett skyddsnät. Att det blir som ett soundtrack inte bara i den meningen att de blir stärkta tillsammans i grupp, utan också i den meningen av att de faktiskt känner att de är med i en film, eller i en rockvideo. Den känslan kan man ju få bara man går med musik på stan, att allt får ett annat skimmer, att man inte är på plats i verkligheten utan att man är i musiken, eller i en film.
Nog om detta, se K special, den ligger bara ute till kl 12 inatt.
http://svtplay.se/v/2207565/k_special/musik_som_gor_ont?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,2207565/sb,p102870,1,f,-1
Länk till Annas eviga på Svt play:
Gå och se Johannas utställning, den ger mycket tankar som ni märker och är absolut sevärd!
Det är sista dagen idag.
Johanna Willenfelt
URFACE MATTERS
Belay your partner
Utställningen har öppet 19 nov-28nov
Tis - Sön 12 - 17
Måndag stängt Valand School of Fine Art, Gallery Rotor Vasagatan 50, ingång från Teatergatan
Göteborg
Johanna Willenfelts arbete kretsar kring den fysiska smärtan som fenomen och vad det gör med oss. Hennes undersökningar tar ofta avstamp i en medicinsk diskurs, där mellanmänskliga och själv-relationella praktiker urskiljs. Dessa gester bearbetas sedan och återuppförs i installationer som omfattar teckning och text såväl som ljud och blandmedia.
Stoffet som återfinns i hennes verk är en sammansättning av adapterade journaltexter och arkivmaterial som konstnären interfolierar med litterära fragment, andras utsagor och hennes egna fiktioner. Genom att låta information och affektioner omplaceras i sådana hybridkroppar, försöker konstnären att frikoppla – om än tillfälligt – både vad smärta gör med oss, och hur smärta i vår kultur beskrivs och betraktas.
I stället för att underställa sig idén om att fysiskt lidande skulle utestänga kroppen från omvärlden genom att göra den synlig för sig själv på ett genomträngande och allomfattande vis, beaktar och tolkar hon de värden som följer med en ökad kroppslig sensibilitet. I sin konst betonar hon begäret till en sådan nyvunnen kunskap, framför ett bejakande av en brist till följd av något som gått förlorat.
www.johannawillenfelt.blogspot.com
