Love story.

 Allegori över Venus; Agnolo Bronzino, 1540-1550.

Igår annonserade en utav mina bästa vänner att han ska gifta sig med sin underbara flickvän. Jag tycker om dem så himla mycket båda två och blev så glad för deras skull. Det blev skålar i bubbel och en kväll i kärlekens tecken.

Idag bestämde jag mig för att gräva ner mig i det där med kärlek och romantik. Jag ville se film som handlade om kärlek på det där oskyldiga, stormande sättet. Filmen Mångalen dök upp i mitt huvud, den har jag inte sett på säkert 15 år, men jag minns att jag tyckte om den när jag var liten. Lyckades hitta den på nätet och satte mig och kollade. Den var verkligen inte så bra som jag minns den, men den funkade.

Filmen handlar om en ganska trött Loretta (spelas av Cher), som är änka, och gett upp hoppet på kärleken. Mannen som hon träffar friar och hon säger ja, även om han är mer en vän än en älskare. Han är tvungen att åka och träffa sin mamma som är döende och Loretta ska styra upp bröllopet och söka upp Jonnys yngre bror Ronny (Nicolas Cage). De blir såklart blixtförälskade och det blir komplicerat.

Jag satt och störde mig lite på hur naiv och banal den här historien var. Allt var så enkelt fastän det egentligen var så svårt. Allt löser sig ju såklart till det bästa och de blir en stor lycklig familj…

Efter det så satt jag och funderade på vilka filmer som är bra som handlar om kärlek, som inte får mig att gråta för att någon dör eller att de inte får varandra, poängen idag var att de skulle få varandra. Och det skulle inte vara filmer som Pretty woman eller Notting hill.

Jag gjorde som man gör nu för tiden, jag googlade det. Hittade direkt en sida med de 50 mest romantiska filmerna.

http://allwomenstalk.com/10-most-romantic-movies/

Så jag tog nummer ett på listan. The Notebook, den hade jag aldrig sett eller ens hört talas om.

Filmen handlar om en man som läser upp en historia för en kvinna. Historien börjar en sommar på 40talet på den amerikanska landsbygden. Den rika flickan som har sommarhus där blir kär i arbetarpojken efter att han har uppvaktat henne aktivt. Hon är tvungen att åka och deras relation bryts upp hastigt efter det att föräldrarna lagt in sitt veto. Han kan inte glömma henne och blir näst intill galen av det. Hon blir en väl utbildad kvinna som umgås med den högsta societeten. Men deras vägar korsas igen.

Den här filmen fick mig att gråta trots att regeln var att det inte skulle bli så, men den var ändå lycklig på något sätt.

Sen blev det en film som hette Something's Gotta Give (2003). Visste inte heller vad det var för någon film. Den var nummer 44 på listan jag hittat vilket kanske inte var ett jätte bra nummer av 50 möjliga, men jag gav den en chans. 

Harry Sanborn (Jack Nicholson) är en ungkarl på 63år som inte har sex med kvinnor som är över 30 år. Han följer med en av sina erövringar till hennes mamma Erica Barrys (spelas av Diane Keaton) flotta beach house för att ha en romantisk weekend. Till deras förtret så är mamman där och han får också en hjärtattack när de ska sex, vilket resulterar att han måste stanna i huset och mamman blir den som får ta hand om honom. Kärlek uppstår till deras förvåning mellan dem. Men det är inte helt okomplicerat eftersom Harry inte kan förlika sig med att han har fallit för en kvinna som är jämnårig med honom själv. Faktiskt en helt okej film, trots att den kanske är lite förutsägbar, den följe mina regler i alla fall och jag slapp gråta..

Helt omedvetet hade filmerna som jag valt lyckas handla om relationer som sträcker sig över en livstid tillsammans. Från det unga paret i The Notebook som iför sig åldras i filmen, men till större delen av filmen utspelar sig i deras ungdomsår, till Mångalen som är lite mer mitt i livet film, de är väl närmare 40 år båda två, till Something's Gotta Give, där de har börjat att närma sig pensionärer.

Jag satt och funderade på hur snabbt kärleken kan slå till. Alltså jag vet att detta är film och inte på riktigt, men de är så passionerade. I Mångalen säger han jag älskar dig dagen efter det att de träffats. I Something's Gotta Give, säger de det efter en vecka. Är det så? Ja, på film är det så. Men hur är det i vekligheten? Kan man mena det efter en dag? Kan man veta att man älskar någon när man inte känner personen i fråga?

Jag brukar lyssna på Christer ganska ofta på torsdagarna när det är relationsrådet, och jag vet inte hur många gånger frågan kring de här orden har kommit upp. Hur ska man säga jag älskar dig? Och när ska man säga det? Ibland är det personer där ute som har väntat i ett år på att få höra de där orden, eller få säga dem. Hur viktiga är de där orden egentligen? Man kan ju också uppleva att orden blir slentrian. Att man säger det för ofta och för mycket, och att de till slut blir betydelselösa.

De filmer jag har sett idag är ju alla amerikanska, är orden I love you lika starka som Jag älskar dig? För mig är Jag älskar dig väldigt starka ord. I love you är det inte lika stor tyngd i, men det kanske är för att det inte är mitt huvudspråk.

Det säga att kärleken är som en drog, att man lever i en näst intill psykos i 6 månader från det att man blir förälskad, att man egentligen inte kan fatta några vettiga beslut över huvudtaget under den här tiden. Jag vet inte om det är sant, men visst är den som en drog, väldigt berusande.

Jag har inga svar på allt det här, och alla gör olika och alla måste göra det som känns rätt för dem i deras relationer.

Men jag tänkte att det finns mycket rädsla kring kärlek, kanske man inte ska vara så rädd  för att göra fel, utan helt enkelt tänka att det är helt rätt, precis som min bästa vän gör nu och gifter sig! Helt rätt!