 |
| Anna Lamberg |
Inatt var jag sömnlös. Det är inget ovanligt, natten är min tid. Jag tycker om att jobba på natten, se hur fönstren omkring mig släcks ett efter ett, känna hur mörkret sluter sig runt min lilla etta. Det är skönt med tystnaden som lägger sig, inga bilar på gatan utanför, inga människor som stressar, till och med fåglarna sover, bara min musik som är på, bara mina tankar som hörs, ensam, lugn.
Sömnlösheten är ett gissel om man vet att man ska göra något nästa dag, om man ska upp och jobba med annat, då är det inget bra alls, när man ligger där och vrider sig i sängen, när man kommer ihåg allt som man glömt att göra bara för att man har tid att komma på det, och för att man vet att man inte kan göra något åt det just nu, i den här timmen, i den här stunden, för nu är det tid för sömn.
Men jag har slutat med det, jag orkar inte stressa över sömnen, jag orkar inte ha ångest över att kroppen stretar i mot, jag omfamnar det istället och sysselsätter mig. Så jag brukar jobba sent, jag vet att jag har varit upp länge när jag hör stegen i trappuppgången och tidningen dimper ner på hallmattan. Då brukar jag också känna mig trött, då är det dags att sova.
Inatt var det annorlunda. Jag var sömnlös inatt och tidningen kom, dunsen på hallmatta, och jag var inte trött. Det kändes tvärt om som att natten precis hade börjat.
Av en hädelse så började jag att lyssna på Sommar i P1 med Johannes Anyuru. Han har precis släppt sin första roman som heter Skulle jag dö under andra himlar. Jag har inte läst den, men har tänkt att jag ska läsa den, för att den verkar intressant. Men nu var det var inte den boken som Johannes skulle prata om på P1 i sommar, för när han gjorde det programmet så hade boken inte ens släppts.
Istället så pratade han om tiden och om livet, tiden i perspektiv till livet, och om döden i relation till det. Om att vara medveten om att döden är närvarande i livet, och att när den kommer för nära, hur man klarar det. Han berättade om sin tro, om att finna tro, och också om att ta avstånd från att kunna tro.
Han har funnit sin tro, han blev muslim för tre år sen. Vad min tro är har jag frågat mig sen min pappa gick bort för tio år sen. Johannes vågade fråga finns Gud? Och svara ja på den frågan, det är modigt tycker jag. Jag vågar inte svara ja på den frågan, trots att jag brottats med den frågan i flera år, både genom mitt arbete och genom att läsa texter och skriva om det.
Jag vill svara ja, jag vill tro att det finns en fortsättning efter allt det här, att det finns något mer. Men jag vågar inte vara helt säker. Jag vågar inte finna tröst och bli stärkt genom att förlita mig på en text eller genom att bli religiös.
Men jag blev stärkt av hur Johannes pratade om det, hur våldsam och meningslös döden kan kännas när man drabbas av den. Och hur man hittar ut ifrån det tillståndet.
När klockan slog sju i morse satt jag och log, och drack min femte kopp te, rökte en cigg och såg grannarna vakna i fönstren bredvid. En ny dag började på gatan, bilarna började att köra, föräldrar var på väg till dagis, fåglarna var vakna och jag kände mig riktigt glad för första gången på länge. Jag var inspirerad, fylld med en energi, som samtidigt genererade ett lugn, som gjorde att gick jag och la mig, och då kunde jag äntligen sova.
Länk till Sommar i P1 med Johannes Anyuru:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar