För några år sen så köpte jag boken ”Eventuella anhöriga” av Tina Enghoff.
Boken börjar med orden
”Den här boken tillägnas alla de människor som dör ensamma utan ett sista farväl från anhöriga, alla dem som ingen saknar och som samhället ordnar begravningar för. Varje bild i denna bok är ett liv i ensamhet för mycket”.
Tina Enghoff är fotograf och bor i Köpenhamn. Bilderna är från lägenheter där människor har dött, ibland i lägenheten och ibland utanför hemmets väggar. Ibland är bilderna våldsamma och ibland är de väldigt stillsamma, den gemensamma nämnaren är ensamheten som lyser igenom.
Lars Wallsten har också arbetat med platser där döden har varit väldigt närvarande. Men han har arbetat med brottsplatser på riktigt. Han har själv ett förflutet som polis och har därför också fått tillgång till platser där folk har blivit mördade. Svårt att hitta bilder från hans arbete Bilder av brott på nätet, jag tror att det är så att bilderna är för känsliga för att läggas ut på nätet.
Död är något som har intresserat mig länge. Jag har väl nästan uteslutande själv arbetat med det. Men jag har mer behandlat ämnet genom minne, saknad och funderat kring vad som händer med oss när vi dör. Finns det ett liv efter död?
En konstnär som jag tycker fångar upp dels skräcken, dödsångesten och behovet av att kunna kontrollera rädslan och rama in den är Gregor Schneider.
Om jag har förstått saken rätt så jobbar Gregor Schneider med minnet av sina föräldrar och ett hus som han inte kan förlika sig med. Jag har inte fått reda på vad som kan ha hänt i hans barndom, mer än att föräldrarna lämnade honom i det huset i ganska tidig ålder.
Schneider är född 1969 i staden Rheydt i Tyskland, där ligger också huset House UR, (UR betyder ”huset på gatan”) som ser ut som ett vanligt bostadshus från utsidan. Men sedan 1985 så har Schneider arbetat med att konstruera om rummen i huset på diverse olika sätt.
Han arbetar med lönndörrar, extra väggar, fönster som inte går att öppna, rum som går att rotera och väggar som går att förflytta både upp och ner. Man får besöka huset vid vissa tillfällen och jag tror också att man kan få tillbringa natten där med konstnären om man önskar.
Det känns som ett skräckens hus, när man tittar på videofilmerna och läser om det. Jag tror att man ska gå in en och en i huset och på det sättet så engagerar han sin publik, de måste hitta en väg ut ur verket och använda alla sina sinnen för att ta sig igenom konstverket.
På Schneiders hemsida kan man titta på en video, där han med en videokamera tar sig igenom sitt hus på natten. Det känns som om han vet sin väg, fast ändå är han en besökare som undersöker, känner och letar sig fram. Det är otroligt trånga gångar, han öppnar fönster för att hitta ett nytt fönster, sen ett nytt, osv. Han klättrar genom ventiler, genom hål i golvet, det ligger frigolit och plankor i vägen för honom, det är som en lång labyrint. Vissa utav rummen däremot är väldigt vardagliga, där det står ett bord och stolar, med framdukat porslin och en lampa tänd.
Schneider monterar ner rum från huset UR när han ska ställa ut på andra ställen. Det gjorde han bland annat år 2001på Venedig biennalen nr 49. Då lät han bygga upp Dead House UR, som var ett hus med 24 rum. 150 ton material lät han transportera från Rheydt till Venedig och han hade en byggtid på 3 månader.
På hemsidan www.gregorschneider.de så kan man se flera videos.
Programmet Kobra tar upp ämnet brottsplats i veckans program, värt att se om man är intresserad.
”Under de senaste tio åren har brottsplatsen tagit allt större plats inom populärkulturen. Fokus har förflyttas från mördaren till den döda kroppen. Kobra undersöker vår fascination för rättsmedicinska termer och obduktionsdetaljer. TV-serier som Crime Scene Investigation - CSI - och dess olika efterföljare har blivit omåttligt populära och även påverkat det allmänna rättsmedvetandet. Det startas nya utbildningar i rättsmedicinsk teknik.
Vi möter den mexikanska konstnären Teresa Margolles, som väckt stort rabalder genom att i sin konst använda blod och likdelar från brottsplatser i avsikten att uppmärksamma knark- och våldsproblematik.
En som redan på 40-talet insåg värdet av att ägna tid och uppmärksamhet åt själva brottsplatsen var den välbärgade socitetsdamen Frances Glessner Lee. Med sina noggranna och utsökta miniatyrmodeller av brottsplatser revolutionerade hon rättsmedicinen och finansierade även en ny utbildning i ämnet vid Harvard. Dessutom: intervju med författarparet Ahndoril. Programledare: Kristofer Lundström”
Inte att förglömma http://www.bt.se/kultur/inbrott-blev-utstallning%28831044%29.gm
SvaraRadera/Andreas
Oj! ja men verkligen, vad synd att jag missade den utställningen!! bra att du tipsade!
SvaraRadera