fredag 12 november 2010

INSOMNIA



Anna Lamberg
Inatt var jag sömnlös. Det är inget ovanligt, natten är min tid. Jag tycker om att jobba på natten, se hur fönstren omkring mig släcks ett efter ett, känna hur mörkret sluter sig runt min lilla etta. Det är skönt med tystnaden som lägger sig, inga bilar på gatan utanför, inga människor som stressar, till och med fåglarna sover, bara min musik som är på, bara mina tankar som hörs, ensam, lugn.
Sömnlösheten är ett gissel om man vet att man ska göra något nästa dag, om man ska upp och jobba med annat, då är det inget bra alls, när man ligger där och vrider sig i sängen, när man kommer ihåg allt som man glömt att göra bara för att man har tid att komma på det, och för att man vet att man inte kan göra något åt det just nu, i den här timmen, i den här stunden, för nu är det tid för sömn.
Men jag har slutat med det, jag orkar inte stressa över sömnen, jag orkar inte ha ångest över att kroppen stretar i mot, jag omfamnar det istället och sysselsätter mig. Så jag brukar jobba sent, jag vet att jag har varit upp länge när jag hör stegen i trappuppgången och tidningen dimper ner på hallmattan. Då brukar jag också känna mig trött, då är det dags att sova.

Inatt var det annorlunda. Jag var sömnlös inatt och tidningen kom, dunsen på hallmatta, och jag var inte trött. Det kändes tvärt om som att natten precis hade börjat.
Av en hädelse så började jag att lyssna på Sommar i P1 med Johannes Anyuru. Han har precis släppt sin första roman som heter Skulle jag dö under andra himlar. Jag har inte läst den, men har tänkt att jag ska läsa den, för att den verkar intressant. Men nu var det var inte den boken som Johannes skulle prata om på P1 i sommar, för när han gjorde det programmet så hade boken inte ens släppts.
Istället så pratade han om tiden och om livet, tiden i perspektiv till livet, och om döden i relation till det. Om att vara medveten om att döden är närvarande i livet, och att när den kommer  för nära, hur man klarar det. Han berättade om sin tro, om att finna tro, och också om att ta avstånd från att kunna tro.
Han har funnit sin tro, han blev muslim för tre år sen. Vad min tro är har jag frågat mig sen min pappa gick bort för tio år sen. Johannes vågade fråga finns Gud?  Och svara ja på den frågan, det är modigt tycker jag. Jag vågar inte svara ja på den frågan, trots att jag brottats med den frågan i flera år, både genom mitt arbete och genom att läsa texter och skriva om det.
Jag vill svara ja, jag vill tro att det finns en fortsättning efter allt det här, att det finns något mer. Men jag vågar inte vara helt säker. Jag vågar inte finna tröst och bli stärkt genom att förlita mig på en text eller genom att bli religiös.
Men jag blev stärkt av hur Johannes pratade om det, hur våldsam och meningslös döden kan kännas när man drabbas av den. Och hur man hittar ut ifrån det tillståndet.

När klockan slog sju i morse satt jag och log, och drack min femte kopp te, rökte en cigg och såg grannarna vakna i fönstren bredvid. En ny dag började på gatan, bilarna började att köra, föräldrar var på väg till dagis, fåglarna var vakna och jag kände mig riktigt glad för första gången på länge. Jag var inspirerad, fylld med en energi, som samtidigt genererade ett lugn, som gjorde att gick jag och la mig, och då kunde jag äntligen sova.
Länk till Sommar i P1 med Johannes Anyuru:

VERNISSAGER IKVÄLL FREDAG OCH UTSTÄLLNINGAR I HELGEN!!


(bilden hör inte till någon av utställningarna)
 I helgen är det en hel del vernissager, både på fredag och lördag. Det kommer att bli en bra helg om man är intresserad av att mingla och kolla på konst. Här är en lista som jag har gjort på de utställningar som jag vet just nu, om jag glömt någon så tipsa mig gärna!!!

Galleri Box
12nov– 12 dec

ILONA HUSS WALIN
En lärares interaktion med sina elever, som inte längre finns där

Vernissage: Fredag 12 november, kl. 18 – 21

Kastellgatan 10, Göteborg.
Öppettider: Tisdag - Torsdag 13.00 - 17.00,
Lördag - Söndag 12.00 - 16.00

Galleri 54
12 nov -12 dec

THOMAS DAHL
Pennvässblomma – en upptäckt av det oförutsägbara utifrån det förutsägbara.

Vernissage Fredag 12 nov kl 18–21

ÖPPET: TIS-TORS KL 13-18 • LÖR-SÖN KL 12-16
Kastellgatan 7
413 07 Göteborg

Galleri Rotor 2
12nov-21nov

Do what you have to do with the leftovers...
An Exhibition with the BA2 students from Valand School of Fine Arts...

Vernissage Fredag 12 november - kl 18.00-21.00

Öppet till 21nov

helg - kl 12.00-17.00
vardag - kl 16.00-19.00

Konsthögskolan Valand
Vasagatan 50

Galleri Monitor
12nov-21nov

SIMON BLANCK
Solros
Vernissage Fredag 12 november kl 16-20

tis-fre 16-19,
lör-sön 12-16.

Högskolan för Fotografi
Chalmersgatan 4

Galleri Thomassen
13 nov - 12 dec 

JOACHIM CARLSSON
Plats, byta plats

Vernissage Lördag 13 november kl 12-16

Öppet:                     
Tisdag - Torsdag                       12-18
Fredag - Söndag                       12-16

Götabergsgatan 26, 41134 Göteborg


Galleri KC
13nov-28 nov

LINUS STRANDBERG
teckning, serier och digital animation 13-28 november.

Vernissage Lördag 13nov 12-16

tis-sön kl.12-16.
onsdagar kl 12-19
Erik Dahlbergsgatan 6
 
Konstepidemin
30okt-21nov

Galleri Konstepidemin
Marika Orenius - Jag ser, jag syns

Pannrummet/Bergrummet
Marco Muñoz Tepez
Superficial blue
Interaktiv Installtion, video och ljud

Bergrummet - 20 dagar eld i berget
Frida Yngström, Jennie Öberg och Marie Bondeson

Blå Huset
Ragnar Schmid
Blå Huset har öppet vardagar kl. 10 – 16

Galleri Hnoss
Alexander Blank

Öppet: tis–tors 12–17, fre–sön 12–16
Konstepidemins Väg 6
                       
Stenasalen
6 okt - 21 nov

CARL HAMMOUD
Polygraph

Öppet:
tisdag 11-18
onsdag 11-21
torsdag 11-18
fredag-söndag samt helgdag 11-17
måndag stängt.

Göteborgs Konstmuseum, Götaplatsen

Hasselblad Center
30okt-13feb

SOPHIE CALLE
2010 års Hasselbladspristagare
True Stories

Öppet:
tisdag 11-18
onsdag 11-21
torsdag 11-18
fredag-söndag samt helgdag 11-17
måndag stängt.

Göteborgs Konstmuseum, Götaplatsen

Röda Sten
9 okt – 21 nov

EJLA KAMERIC: NO MORE DRAMA

Öppet:
Tisdag–söndag kl 12–17
Onsdag kl 12–19




torsdag 11 november 2010

Att använda bilden av sig själv i konsten.


Sonja Nilsson När lammen tystnar 2008
Självporträttet, eller att använda bilden av sig själv i konsten. Något som jag själv gjorde för några år sen om och om igen. Nu är jag inte lika upptagen av det, men jag finner det fortfarande intressant. Här är några konstnärer som till viss del arbetar med det.

Sonja Nilsson född 1977, svensk konstnär som är bosatt i Berlin. Arbetar med rumsliga installationer som är otroligt välgjorda, där illusionen spelar stor roll.
Just det här verket När lammen tystnar såg jag för första gången på Alma Löv museum, sommaren 2009. Verket var skänkt till Alma Löv av Sonja och hade en permanent installation där. (Nu har Alma Löv tyvärr stängt, mycket ledsamt, så nu går det kanske inte att se det här verket mer där tyvärr)
Jag var på Alma Löv för att ställa ut och det var dagen före vernissage. Allt var i stort sett klart och vi passade på att ha fest. Jag visste att Sonja skulle ha sin installation där någonstans, men hade inte hunnit gå runt och leta efter den än. Vi drack vin och jag behövde gå på toaletten, så jag gick ut i skogen. När jag satte mig där i skogen så hörde jag musik inne från huset som jag satt bredvid. (En utav sakerna som var så fantastiskt med Alma Löv var att alla paviljongerna stod på dygnet runt.) Det var jätte mörkt och jag letade mig runt för att hitta in till huset, som var en stor container, och till slut hittade jag ingången. Containern var lång och mörk men längst in såg jag en liten figur som dansade till sången Goodbye Horses från När lammen tystnar. Det var magiskt. Jag tror det här är en utav de bästa konstupplevelserna jag har haft någonsin.

Ron Mueck
Ron Mueck, född 1958, är en australisk skulptör som är verksam i Storbritannien. Bilden ovanför är en skulptur av honom själv när han sover.
Första gången jag såg honom var i London 2000, då hade man precis invigt The Millenium Dome, som var en symbol och ett monument för starten av ett nytt millennium tillsammans med The London eye i London. Jag blev medbjuden av en vän att gå in i The Dome och fick då se skulpturen som är nedan och blev helt överväldigad. Ron Mueck gör väldigt naturtroliga skulpturer som är helt fantastiska.
Ron Mueck




Francesca Woodman
Francesca Woodman


 Francesca Woodman född 3 april 1958 i Denver, Colorado, USA,  och dog 19 januari 1981 i New York. Hon begick självmord och blev endast 22 år gammal.


Magdalena Dziurlikowska Kritik 2009
Magdalena Dziurlikowska Visning 2003

Magdalena Dziurlikowska Reglerna 2008

Magdalena Dziurlikowska född 1975 i Warszawa, bosatt i Stockholm, konstnär, och konstkritiker.
Dziurlikowska arbetar med performance och video. I hennes filmer får man följa henne när hon pratar och berättar hon om både allvarliga saker och om vardagliga saker, de är personliga men på ett väldigt humoristiskt sätt.
Dziurlikowska är huvudpersonen och det är hennes röst som berättar, men trots att det är personligt så lyckas hon ändå hålla en distans till sig själv och betraktaren så det inte blir för personligt, utan man känner igen sig i hennes berättelser.



Linn Fernström
Linn Fernström, född 1974 i Örebro, Stockholmsbaserad.
Stora målningar som är både romantiska, groteska och fulla av fantasi. 





Elinor Carucci
 Elinor Carucci född 1971, Israelisk-amerikansk fotograf. Närgångna och personliga bilder både av sig själv och sin familj.



 NEW YORK serie 1998


 
GET ME THE HELL OUT OF THIS BOREDOM 2003


SPECIAL ANNOUNCEMENTS
Dana Sederowsky är född i Helsingborg 1975, bor och arbetar i Göteborg.  Hon är både fotograf, videokonstnär och performance konstnär.
I verken DANA AID, får betraktaren följa Dana Aid som är en sjuksköterska, men kallar sig för läkare när hon utforskar den miljön som hon vistas i, både genom stillbilder och videos.
Karaktären kan vara en sanningssägare som är kall och hård, som till exempel i videon GET ME THE HELL OUT OF THIS BOREDOM från 2003, där hon har en monolog till en person som trots pengar och glamour inte är lycklig.  Men sjuksköterskan kan också vara lugn, känslomässig och romantisk person som i videon Capri när hon går runt i miljöerna i Doktor Axel Munthes Villa San Michele på Capri i Italien.

SPECIAL ANNOUNCEMENTS  är flera videoverk och karaktären har förändrats till att endast vara ett huvud, med samma utsnitt i alla videoverken. Associationer gå till stumfilmen där uttrycket är desto viktigare. Karaktären talar med betraktaren men det är nu mera ett ord eller en fras som upprepas.
Sederowsky arbetar med språket och att förmedla en känsla eller en situation i ett utsnitt, men det finns mycket humor i verken trots den ibland allvarliga tonen.






Hannah Wilke
Hannah Wilke, född 7 mars 1940, död 28 januari 1993 i USA. Hon var både skulptör, fotograf, målare och performance konstnär. Hon använde sig av sig själv i sina bilder hela sitt liv. I slutet av sitt liv så fick hon cancer och med hjälp av hennes man Donald Goddard så fortsatte hon att fotografera sig själv ändå in i döden.
http://www.hannahwilke.com/


One Year Performance 1978–1979 (Cage Piece)
One Year Performance 1980–1981 (Time Clock Piece)

Tehching (Sam) Hsieh born 1950, Nanjhou, Pingtung County, Taiwan,
New York City-baserad performance artist.
Gjorde framför allt under 70 och 80 talet ett års performance.

One Year Performance 1978–1979 (Cage Piece)
Från 29september1978-30september 1979, var han inlåst i en träbur som endast hade ett handfat, en lampa, en pall och en säng. Han fick inte prata, läsa, lyssna på radion eller titta på tv under hela året.
En advokat som hette Robert Projansky, iakttog honom så han inte lämnade buren,  och en  vän kom med mat varje dag och tog också en bild av honom varje dag.

One Year Performance 1980–1981 (Time Clock Piece)
Från 11 april 1980- 11 april 1981, skulle han varje dag, varje timma, stämpla ett timkort i en stämpelklocka. Varje timma skulle han också ta en bild av sig själv. Innan performancen så rakade han också av sig håret, så att man genom bilderna kunde se hur det växte ut igen.
Bilderna blev sen en 6 minuter lång film, som jag inte kunde hitta på nätet men här är en länk till en bit av den på en annan sida.
http://www.medienkunstnetz.de/works/one-year-performance/video/1/

One Year Performance 1981–1982 (Outdoor Piece)
26 September, 1981- 26September, 1982, spenderade han ett år utomhus. Han fick inte gå under tak överhuvudtaget. Inte in i  någon byggnad, inga tält, inget fordon, inga tåg, bilar  eller båtar. Han bodde på New Yorks gator.

One Year Performance 1983-1984 (Rope Piece)
Hsieh och Linda Montano spenderade ett år med att vara fastbundna tillsammans med ett rep som var 2,4m långt. De fick inte röra vid varandra på hela året.

One Year Performance 1985–1986 (No Art Piece)
Fick han inte prata om konst, se konst, läsa om konst, inte gå på några museum, eller gallerier.

Tehching Hsieh 1986–1999 (Thirteen Year Plan)
Under dessa 13 år skulle han göra konst och inte visa det i det för någon. Det började på hans 36.e födelsedag, den 31 december och slutade på hans 49:e födelsedag.
Den 1januari 2000,  deklarerade han vad han gjort, Jag höll mig levande, jag passerade min 46:e födelsedag. Rapporten bestod av utskurna bokstäver som hade klistras in på ett enda pappersark.
http://www.one-year-performance.com/


Anna Lamberg ur serien It is the ground that hurts you not the fall




Anna Lamberg ur serien Diary


Anna Lamberg ur serien Diary

www.annalamberg.com









fredag 5 november 2010

Plats med spår av död


För några år sen så köpte jag boken ”Eventuella anhöriga” av Tina Enghoff.
Boken börjar med orden
”Den här boken tillägnas alla de människor som dör ensamma utan ett sista farväl från anhöriga, alla dem som ingen saknar och som samhället ordnar begravningar för. Varje bild i denna bok är ett liv i ensamhet för mycket”.
Tina Enghoff är fotograf och bor i Köpenhamn. Bilderna är från lägenheter där människor har dött, ibland i lägenheten och ibland utanför hemmets väggar. Ibland är bilderna våldsamma och ibland är de väldigt stillsamma, den gemensamma nämnaren är ensamheten som lyser igenom. 


Lars Wallsten har också arbetat med platser där döden har varit väldigt närvarande. Men han har arbetat med brottsplatser på riktigt. Han har själv ett förflutet som polis och har därför också fått tillgång till platser där folk har blivit mördade. Svårt att hitta bilder från hans arbete Bilder av brott på nätet, jag tror att det är så att bilderna är för känsliga för att läggas ut på nätet.

Död är något som har intresserat mig länge. Jag har väl nästan uteslutande själv arbetat med det. Men jag har mer behandlat ämnet genom minne, saknad och funderat kring vad som händer med oss när vi dör. Finns det ett liv efter död?




En konstnär som jag tycker fångar upp dels skräcken, dödsångesten och behovet av att kunna  kontrollera rädslan och rama in den är Gregor Schneider.
Om jag har förstått saken rätt så jobbar Gregor Schneider med minnet av sina föräldrar och ett hus som han inte kan förlika sig med. Jag har inte fått reda på vad som kan ha hänt i hans barndom, mer än att föräldrarna lämnade honom i det huset i ganska tidig ålder.
Schneider är född 1969 i staden Rheydt i Tyskland, där ligger också huset House UR, (UR betyder ”huset på gatan”) som ser ut som ett vanligt bostadshus från utsidan. Men sedan 1985 så har Schneider arbetat med att konstruera om rummen i huset på diverse olika sätt.
Han arbetar med lönndörrar, extra väggar, fönster som inte går att öppna, rum som går att rotera och väggar som går att förflytta både upp och ner. Man får besöka huset vid vissa tillfällen och jag tror också att man kan få tillbringa natten där med konstnären om man önskar.
Det känns som ett skräckens hus, när man tittar på videofilmerna och läser om det. Jag tror att man ska gå in en och en i huset och på det sättet så engagerar han sin publik, de måste hitta en väg ut ur verket och använda alla sina sinnen för att ta sig igenom konstverket.
På Schneiders hemsida kan man titta på en video, där han  med en videokamera tar sig igenom sitt hus på natten. Det känns som om han vet sin väg, fast ändå är han en besökare som undersöker, känner och letar sig fram. Det är otroligt trånga gångar, han öppnar fönster för att hitta ett nytt fönster, sen ett nytt, osv. Han klättrar genom ventiler, genom hål i golvet, det ligger frigolit och plankor i vägen för honom, det är som en lång labyrint. Vissa utav rummen däremot är väldigt vardagliga, där det står ett bord och stolar, med framdukat porslin och en lampa tänd.
Schneider monterar ner rum från huset UR när han ska ställa ut på andra ställen. Det gjorde han bland annat år 2001på Venedig biennalen nr 49. Då lät han bygga upp Dead House UR, som var ett hus med 24 rum. 150 ton material lät han transportera  från Rheydt till Venedig och han hade en byggtid på 3 månader.

 
På hemsidan www.gregorschneider.de så kan man se flera videos. 

Programmet Kobra tar upp ämnet brottsplats i veckans program, värt att se om man är intresserad.
”Under de senaste tio åren har brottsplatsen tagit allt större plats inom populärkulturen. Fokus har förflyttas från mördaren till den döda kroppen. Kobra undersöker vår fascination för rättsmedicinska termer och obduktionsdetaljer. TV-serier som Crime Scene Investigation - CSI - och dess olika efterföljare har blivit omåttligt populära och även påverkat det allmänna rättsmedvetandet. Det startas nya utbildningar i rättsmedicinsk teknik.
Vi möter den mexikanska konstnären Teresa Margolles, som väckt stort rabalder genom att i sin konst använda blod och likdelar från brottsplatser i avsikten att uppmärksamma knark- och våldsproblematik.
En som redan på 40-talet insåg värdet av att ägna tid och uppmärksamhet åt själva brottsplatsen var den välbärgade socitetsdamen Frances Glessner Lee. Med sina noggranna och utsökta miniatyrmodeller av brottsplatser revolutionerade hon rättsmedicinen och finansierade även en ny utbildning i ämnet vid Harvard. Dessutom: intervju med författarparet Ahndoril. Programledare: Kristofer Lundström”

onsdag 3 november 2010

två utställningar idag




Idag ska jag försöka hinna se utställningen på Rotor 2, där Rickard Ljungdahl Eklund ställer ut. Jag vet faktiskt inte alls vad det är och utställningen stänger kl 18 eller kl 19,( det står lite olika beroende på vart man tittar) så jag är som vanligt ute i sista stund, det är sista dagen idag. Typiskt, men jag fick ett tips om att den var bra så jag ska springa dit.

Galleri rotor2, konsthögskolan valand
Vasagatan 50 (ingång teatergatan)
Göteborg, Sweden

Ett annat tips är också Cora Hillebrand som har sin utställning Soundwave stimulate brain, tvärs över gården i galleri Monitor. Det är inte sista dagen idag som tur är utan det finns några dagar kvar att kolla på den. Jag var där på vernissagen i lördags och tipsade att man skulle gå dit då. Och nu har jag sett utställningen och tyckte den var väldigt bra. Jag fick en känsla av David Lynch, vilket ni som har läst mina inlägg i bloggen sen innan är ett väldigt bra betyg. Men egentligen så utgår utställningen från en maskin som ger ljudvågor som ska påverka hur du känner dig. 


30 oktober till 7 november
tis-fre 16.00-19.00,
lör-sön 12.00-16.00

Galleri Monitor
Chalmersgatan 4
Göteborg, Swede

Nu hinner jag inte skriva mer, måste springa.

tisdag 2 november 2010

Love story.



 Allegori över Venus; Agnolo Bronzino, 1540-1550.
Igår annonserade en utav mina bästa vänner att han ska gifta sig med sin underbara flickvän. Jag tycker om dem så himla mycket båda två och blev så glad för deras skull. Det blev skålar i bubbel och en kväll i kärlekens tecken.
Idag bestämde jag mig för att gräva ner mig i det där med kärlek och romantik. Jag ville se film som handlade om kärlek på det där oskyldiga, stormande sättet. Filmen Mångalen dök upp i mitt huvud, den har jag inte sett på säkert 15 år, men jag minns att jag tyckte om den när jag var liten. Lyckades hitta den på nätet och satte mig och kollade. Den var verkligen inte så bra som jag minns den, men den funkade.
Filmen handlar om en ganska trött Loretta (spelas av Cher), som är änka, och gett upp hoppet på kärleken. Mannen som hon träffar friar och hon säger ja, även om han är mer en vän än en älskare. Han är tvungen att åka och träffa sin mamma som är döende och Loretta ska styra upp bröllopet och söka upp Jonnys yngre bror Ronny (Nicolas Cage). De blir såklart blixtförälskade och det blir komplicerat.
Jag satt och störde mig lite på hur naiv och banal den här historien var. Allt var så enkelt fastän det egentligen var så svårt. Allt löser sig ju såklart till det bästa och de blir en stor lycklig familj…
Efter det så satt jag och funderade på vilka filmer som är bra som handlar om kärlek, som inte får mig att gråta för att någon dör eller att de inte får varandra, poängen idag var att de skulle få varandra. Och det skulle inte vara filmer som Pretty woman eller Notting hill.
Jag gjorde som man gör nu för tiden, jag googlade det. Hittade direkt en sida med de 50 mest romantiska filmerna.

Så jag tog nummer ett på listan. The Notebook, den hade jag aldrig sett eller ens hört talas om.
Filmen handlar om en man som läser upp en historia för en kvinna. Historien börjar en sommar på 40talet på den amerikanska landsbygden. Den rika flickan som har sommarhus där blir kär i arbetarpojken efter att han har uppvaktat henne aktivt. Hon är tvungen att åka och deras relation bryts upp hastigt efter det att föräldrarna lagt in sitt veto. Han kan inte glömma henne och blir näst intill galen av det. Hon blir en väl utbildad kvinna som umgås med den högsta societeten. Men deras vägar korsas igen.
Den här filmen fick mig att gråta trots att regeln var att det inte skulle bli så, men den var ändå lycklig på något sätt.

Sen blev det en film som hette Something's Gotta Give (2003). Visste inte heller vad det var för någon film. Den var nummer 44 på listan jag hittat vilket kanske inte var ett jätte bra nummer av 50 möjliga, men jag gav den en chans. 
Harry Sanborn (Jack Nicholson) är en ungkarl på 63år som inte har sex med kvinnor som är över 30 år. Han följer med en av sina erövringar till hennes mamma Erica Barrys (spelas av Diane Keaton) flotta beach house för att ha en romantisk weekend. Till deras förtret så är mamman där och han får också en hjärtattack när de ska sex, vilket resulterar att han måste stanna i huset och mamman blir den som får ta hand om honom. Kärlek uppstår till deras förvåning mellan dem. Men det är inte helt okomplicerat eftersom Harry inte kan förlika sig med att han har fallit för en kvinna som är jämnårig med honom själv. Faktiskt en helt okej film, trots att den kanske är lite förutsägbar, den följe mina regler i alla fall och jag slapp gråta..

Helt omedvetet hade filmerna som jag valt lyckas handla om relationer som sträcker sig över en livstid tillsammans. Från det unga paret i The Notebook som iför sig åldras i filmen, men till större delen av filmen utspelar sig i deras ungdomsår, till Mångalen som är lite mer mitt i livet film, de är väl närmare 40 år båda två, till Something's Gotta Give, där de har börjat att närma sig pensionärer.
Jag satt och funderade på hur snabbt kärleken kan slå till. Alltså jag vet att detta är film och inte på riktigt, men de är så passionerade. I Mångalen säger han jag älskar dig dagen efter det att de träffats. I Something's Gotta Give, säger de det efter en vecka. Är det så? Ja, på film är det så. Men hur är det i vekligheten? Kan man mena det efter en dag? Kan man veta att man älskar någon när man inte känner personen i fråga?
Jag brukar lyssna på Christer ganska ofta på torsdagarna när det är relationsrådet, och jag vet inte hur många gånger frågan kring de här orden har kommit upp. Hur ska man säga jag älskar dig? Och när ska man säga det? Ibland är det personer där ute som har väntat i ett år på att få höra de där orden, eller få säga dem. Hur viktiga är de där orden egentligen? Man kan ju också uppleva att orden blir slentrian. Att man säger det för ofta och för mycket, och att de till slut blir betydelselösa.
De filmer jag har sett idag är ju alla amerikanska, är orden I love you lika starka som Jag älskar dig? För mig är Jag älskar dig väldigt starka ord. I love you är det inte lika stor tyngd i, men det kanske är för att det inte är mitt huvudspråk.
Det säga att kärleken är som en drog, att man lever i en näst intill psykos i 6 månader från det att man blir förälskad, att man egentligen inte kan fatta några vettiga beslut över huvudtaget under den här tiden. Jag vet inte om det är sant, men visst är den som en drog, väldigt berusande.
Jag har inga svar på allt det här, och alla gör olika och alla måste göra det som känns rätt för dem i deras relationer.
Men jag tänkte att det finns mycket rädsla kring kärlek, kanske man inte ska vara så rädd  för att göra fel, utan helt enkelt tänka att det är helt rätt, precis som min bästa vän gör nu och gifter sig! Helt rätt!